top of page

ADHD hos förskolebarn? Finns det?

Uppdaterat: 27 okt. 2023

Under mina år som psykolog inom barnhälsovården hände det ofta att föräldrar kontaktade mig med funderingar kring om deras barn kunde ha ADHD. De funderade över tidiga tecken på ADHD, hur en kan veta om ens barn har ADHD och hur symptomen kunde yttra sig hos små barn.



Det här var kämpande, ofta utmattade, föräldrar med hjärtat fyllt till bredden av kärlek och oro för sin lilla. Det var föräldrar till barn som beskrevs som intensiva, aktiva, impulsiva, bestämda och känslostarka.


Det var föräldrar som beskrev en vardag som präglades av konflikter och känsloreglering och som berättade hur barnet kämpade med kompisar på förskolan, överväldigades av starka känslor, fick utbrott och hamnade i låsningar.


Bristande stöd från omgivningen

Föräldrarna såg att det egna barnet på många sätt fungerade annorlunda än många jämnåriga och var svårare att vara förälder till. Samtidigt var det ingen som hade sagt det dem, utan hade istället mötts av normaliserande och välmenande men missriktade råd. Eftersom råden sällan fungerade ledde det så klart till tolkningen att det nog var något fel på det egna föräldraskapet, och många bar på konstanta tvivel kring sitt föräldraskap och om de var för hårda eller svaga i sitt föräldraskap.


Sökande efter förklaring

De här föräldrarna kontaktade mig med en desperat önskan att hjälpa sitt barn att må bra, fungera i hem och förskola och utvecklas i takt med jämnåriga. De hade ofta försökt många olika sätt och vägar. Den hårda och den eftergivna. Mutor och morötter. Den pedagogiska och den stränga. När dessa föräldrar kom till mig med en undran om deras barn kunde ha ADHD och önskade en utredning så var det utifrån en strävan att förstå vad det var som ställde till det för barnet. En diagnos skulle ändå innebära vissa förklaringar som de hittills inte hade fått.


De här föräldrarna behövde inte höra att det här är normalt – ”så här är barn i den här åldern, var bara lite mer bestämd”. Ingen förklaring ligger i det som stämmer överens med deras upplevda verklighet. Men de här föräldrarna behövde nödvändigtvis inte heller höra att ”ja, ditt barn har nog ADHD, det förklarar saken”. Inom den verksamhet där jag jobbade var det tyvärr länge i stora drag de här två spåren som erbjöds under lång tid. Konsekvensen var att de desperata föräldrarna antingen blev lämnade utan validering och bekräftelse eller sattes på en växande kö för utredning av eventuell diagnos.


Individen i en snäv mall

Jag tänker att det är ungefär så här som det är för många föräldrar, i många sammanhang. Och jag tänker att det på många sätt speglar det samhället som vi har byggt upp och att det är något djupt fel med den ekvationen. Vi har ett samhälle där individen står i fokus, där vi pratar om individuella anpassningar och barnets rätt. Samtidigt är den förväntade mallen som individen ska vara stöpt i snäv och anpassad efter en begränsad mittenmassa av barn. Normativa barn. Neurotypiska barn. ”Vanliga barn”.


En väldans massa barn har ett fungerande som hamnar utanför mittenfåran. Men för dem är inte samhället/skolan utformad. Men det finns ett sätt att få tillgång till ett annat smalt spår. Och det är om barnet har konstaterade svårigheter, helst en diagnos. Då öppnas ibland vissa dörrar till ett sidospår. Men för alla de där andra barnen, som varken tillhör mittenmassan eller har diagnos, de som bara fungerar och behöver lite annat för att fungera väl, där finns ingen anlagd väg eller tydliga anpassningar att göra.

'

Antingen-eller-tänk

Det här antingen-eller-tänket som vi har i samhället idag är förödande för så många barn. Och det tror jag förklarar varför så många föräldrar misstänker diagnos och söker utredning för sitt barn. För är de inte i mittenfåran så har de väl en diagnos? Eller?

Vi borde ha ett samhälle som med självklarhet förhåller sig till att vissa barn tar tid på sig i skiftet mellan aktiviteter, medan andra är snabba som blixten. Vissa barn lär sig bäst i skogen, medan andra vill sitta i en tyst miljö med en bok. Och vissa barn har en naturlig tendens att anpassa sig medan andra har ett extremt inre driv som inte låter sig dämpas. Och vi skulle antagligen behöva ha både lekplatser, öppna förskolor, förskolor, simskolor och bibliotek som var anpassade efter olika slags människor, och inte bara en, eller möjligtvis två.


Så vad sa jag?

Så vad sa jag till de där föräldrarna då? Jo, jag sa att de uppenbarligen har ett extra bestämt/oflexibelt och känslostarkt barn. Jag sa att de nog har ett barn med extra mycket energi och med extra svårigheter att hämma impulser. Jag sa att det finns gott om de här barnen och att de frestar på sina föräldrar lite mer än vad andra barn gör, och att det inte var föräldrarna som gjorde barnen sådana. Jag sa att det kanske blir en ADHD-diagnos framöver, kanske inte. Att det absolut just nu är ett ADHD-fungerande, men att det är för tidigt att veta om detta kommer att vara kvarstående svårigheter eller om det kommer att vara mer av ett väl fungerande personlighetsdrag.


När jag mötte föräldrarna på detta sätt sänktes axlarna och ögonen tårades. Av att bli validerade i sin upplevelse, att någon annan ser vad de ser och därifrån ett hopp om att kanske kanske kunna få hjälp.


Ge validering och stöd

Ett begripligt sätt att beskriva det här med att vården är så restriktiva med att utreda ADHD hos förskolebarn tycker jag är att det skulle bli så många ”falska positiva” utfall. Alltså, många barn i de åldrarna uppfyller kriterierna (dock långt ifrån alla, t.ex. inte barnen i mittenfåran), men bara en liten del av de barnen kommer att ha utmaningar av den omfattningen att det innebär en funktionsnedsättning längre fram. Därför behöver vi avvakta utvecklingen.


MEN. Och det här är viktigt. Det innebär INTE att föräldern inte behöver extra stöd i sitt föräldraskap redan under förskoletiden, eller att barnet inte behöver ett anpassat bemötande i hem och på förskola. Barnet BEHÖVER mötas på ett lite annorlunda sätt. Föräldern HAR det extra tufft. Och familjen BEHÖVER hitta andra vägar än föräldrar i mittenfåran. Med eller utan diagnos. Så det så!


/Linda


Ps. För att inte missa några inlägg - följ mig gärna på instagram! Jag älskar nya kompisar! 💜😊

80 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page