När jag själv blev förälder tänkte jag mycket på vilka krav jag plötsligt ställde på mig själv som mamma, och hur en som kvinna slängs mellan ett normsystem till ett annat över en natt. Från ”hävda dig själv” för att vara en jämställd kvinna till ”uppoffra (läs utplåna) dig själv” för att vara en god mor. Den här krocken och dubbelheten i förväntningar och normer var brutal. Och gjorde det omöjligt att känna sig tillräcklig. Gick jag på det ena systemet skavde det i andra. Och tvärtom.
Vems behov ska gå först?
Jag har tänkt mycket på det där, och det har visat sig att många andra också tänker på samma sak. Och att många andra mammor kämpar med samma normkrock. Därför vill jag skriva några rader om detta. Behöver en förälder (läs ”mamma”) vara totalt självuppoffrande för att vara en bra förälder? Och måste en kvinna vara totalt självhävdande för att vara en jämställd kvinna? Och hur går detta ihop? Får en som mamma sätta sina behov före barnets? Och får en som jämställd kvinna sätta barnets behov före sina egna?
Självklar logik
En familj är en uppsättning personligheter och behov, som tillsammans skapar en helhet. I denna helhet har allas behov rätt att få finnas. Barnets såväl som de vuxnas. Till och med kvinnors behov fortsätter faktiskt att existera och har rätt att få finnas. Även efter att de har blivit mammor 😉.
MEN. När barnet är litet kan det inte tillgodose sina behov på egen hand utan behöver sina föräldrar till hjälp. I början är beroendet av viktiga vuxna total. Barnet behöver en vuxen som är konstant beredd att lyssna efter och svara på signaler. Och med anledning av detta beroende och totala frånvaro av förmåga att själv tillgodose sina behov behöver vi föräldrar vara mer självuppoffrande än barnet. Det innebär inte att vi behöver vara självuppoffrande för sakens skull eller i varje givet ögonblick, vilket är en vanlig upplevelse hos kanske framförallt mammor.
Egentligen är logiken ganska självklar. Vi behöver offra oss i vissa lägen för att barnet inte kan.
Behovsbalansen förändras
Med tiden kan barnet stå ut med viss frustration, underhålla sig själv samt utvecklar förmågor som att vänta eller skjuta upp behovstillfredsställelse. Då ökar den vuxnes utrymme, och förälderns behov kan vid vissa tillfällen trumfa barnets. Och ju fler viktiga vuxna som finns runt barnet desto större utrymme kan finnas för den vuxnes behov. Med tiden minskar barnets beroende av den vuxne och den vuxnes utrymme ökar.
Väga behov
Det handlar alltså inte om att vara självuppoffrande för sakens skull eller i varje givet ögonblick för resten av livet bara för att vi har blivit föräldrar 😊🤪 Det handlar om att väga behov mot varandra i familjen. Många gånger väger barnets behov tyngre, men ibland väger förälderns behov tyngre. Vi måste vara beredda att offra en del av jagets behov och ta hänsyn till det lilla barnets behov och ta ansvar. MEN vi FÅR fortfarande ha behov, tillgodose dem så gott vi kan och känna att det är jobbigt när vi inte kan tillgodose dem.
I vi:et finns flera JAG. JAG med behov. Och ett av de jagen är även mammor.
/Linda 💜
Comments